Socialdemokraterna har under lång tid brottats med sin egen folklighet. I åtminstone femtio år har partiet behövt anpassa sig till att löntagargrupper förändrats, att antalet industriarbetare minskat och tjänstemän och akademiker ökat. Men inför valet nästa år väcks frågan igen. Då ska valaffischerna prydas av representanter som kan locka väljare. S-märkta opinionsbildaren Göran Greider efterfrågar då andra ansikten än bara Magdalena Anderssons. – Jag brukar nämna Boel Godner i Södertälje eller Fredrik Rönning i Smedjebacklen. Man borde kanske försöka lansera och släppa in fler politiker av den typen, som har rottrådar i vanligt liv. Det saknas i hög grad, säger han. Saknas vanligt folk Sebastian Karlberg arbetade tidigare inom hemtjänsten i Borlänge, nu är han regionråd i Dalarna. Han menar att partiet förvisso är mer folkliga nu än för fem år sedan, eftersom man vågat ta i frågor som migration och brottslighet, men att det fortsatt saknas representation från vanligt folk i partiet. – Vi är ett arbetarparti och ett arbetarparti måste ha arbetare i partiet, men också arbetare som röstar på partiet. Då måste man ha en ton eller en ansats som gör att de här människorna känner att vi beskriver deras verklighetsbild. Då måste vi också ha fler människor som kommer från den verklighetsbilden i partiet. Tror du att en vanlig arbetare i Dalarna, i Borlänge kan identifiera sig med partiledningen? – Många identifierar sig med partiet, men jag tror att det här kanske är den största utmaningen vi har. Att vanliga knegare i Sverige, vanliga arbetare inom äldrevården eller på SSAB, de måste kunna känna med en viss självklarhet att Socialdemokraterna är partiet som står på deras sida. Så tror jag inte riktigt att det är i dag. ”Ingen homogen folkvilja” Uppstickaren, högerpopulistiska Ny Demokrati, myntade begreppet ”verklighetens folk” för att beskriva sig själva och sina väljare. Begreppet lånades senare av KD-ledaren Göran Hägglund och partier säger ofta att de står på ”vanligt folks sida”. Men att det skulle finnas en homogen grupp kan snarare vara en önskan från politiken än en spegling av verkligheten. – I nästan alla frågor, utan undantag, så rymmer vanligt folk olika åsikter. Det finns ingen homogen folkvilja i någonting. Politiken handlar om att ställa alternativ mot varandra, låta dem konkurrera och se vilket som får mest stöd. Att i stället bara säga att vi företräder vanligt folk så kortsluter man den demokratiska debatten, säger Andreas Heinö Johansson, statsvetare och förläggare på borgerliga tankesmedjan Timbro. Greider: Gunnar Sträng sätter standarden Göran Greider blickar bakåt när han söker efter partiföreträdare som arbetarklassen kunnat identifiera sig med. Gunnar Sträng får sätta standarden: Han kunde föra sig naturligt på ett verkstadsgolv eller i en sjukhuskorridor, menar Greider. Ett eldprov värdigt en ledare för socialdemokratin, som Magdalena Andersson inte klarar. – Hon är en förträfflig person när det gäller ekonomiskpolitiska analyser och hon utstrålar trygghet, det tror jag att många känner. Men hon har inte den här avspända, folkliga uppsluppenheten som ibland kan behövas.