Birgitta Andersson omnämns som en av Sveriges verkligt stora skådespelare – med sinne för tajming och vassa repliker. – Hon var sin tids största komedienne. Hon lyckades bevisa att man kan vara både snygg och rolig, och att det inte finns någon som helst motsättning däremellan. Hon var bra på att spela sådär försåtligt korkad, säger Kalle Lind och tillägger: – Hon gjorde saker både för barn och vuxna, säger han och nämner både ”Trolltider” och ”Från A till Ö”. Jobbade tillsammans i 40 år För den breda massan slog hon kanske igenom i rollen som Teskedsgumman i 1967 års julkalender ”Gumman som blev liten som en tesked”. Några år senare syntes hon som Doris i Jönssonligan-filmerna. Ulf Brunnberg gjorde i filmerna rollen som Ragnar Vanheden. – Jag är inte chockad, hon var ju 92 år, men det är sorgligt och tråkigt. De stora drakarna går bort nu, en efter en. Det finns ingen som hon, säger han till TV4 Nyheterna om sin mångåriga kollega. – Vi jobbade 40 år ihop, det är klart att det är en stor saknad, säger Ulf Brunnberg. ”En genuint egen humor” Han beskriver en person som trots sin storhet inte bara såg till sig själv. – Hon var osjälvisk, utan en stor självbild. Och hon var fåfäng, precis som jag. Det är många som tycker att det är fel att vara fåfäng men det tycker inte jag och det tyckte inte hon heller. Han talar om en skådespelare med stor begåvning och ett oefterhärmligt uttryck. – Vissa människor är födda begåvade, de har något som man inte kan lära sig. Och hon var begåvad. Hon hade en genuint egen humor, snurrade alltid till det och gjorde karaktärer med rösten och med kroppsspråket, säger Ulf Brunnberg. Den sista av sin generation som fanns kvar Sista gången Brunnberg och Andersson pratade var för några år sedan, säger han. – Hon hade flyttat ut till Älgö i Stockholms skärgård för gott. Hon tog avstånd från det sociala livet och yrket. Kulturskribenten Kalle Lind säger att Birgitta Andersson var en av de sista i sin humor-generation som fortfarande fanns kvar. – Det gjordes en film 1965 av Hasse och Tage som hette ”Att angöra en brygga” och hon var den sista av dem som stod framför kameran som fram till alldeles nyss fortfarande var med oss. Så på nåt vis så är det en generation av humor som därmed är borta.