I september meddelade Tidöpartierna att straffbarhetsåldern tillfälligt ska sänkas till 13 år, som ett sätt att motverka grova brott som bombdåd och mord. Beskedet har väckt kritik från flera organisationer som pekat på att det inte angriper orsakerna till att unga blir kriminella. Frågan om vilken straffbarhetsålder som är lämplig har länge diskuterats i Storbritannien. Skottland har en gräns på 12 år, men i England och Wales har straffbarhetsåldern länge legat på tio år. – Regeringen här har menat att barn så unga som tio år vet vad som är rätt och fel och kan hållas straffrättsligt ansvariga, säger Anthony Charles, professor i ungdomsrätt. ”Svårt att hitta stöd för i forskningen” Trots kampanjer från experter och en rad organisationer har varken den tidigare konservativa regeringen eller den nuvarande Labourregeringen varit intresserade av att ändra gränsen. – Den politiska viljan verkar helt enkelt inte finnas där. Däremot växer stödet för en översyn bland både akademiker, beslutsfattare, forskare och praktiker, säger han. Han pekar på flera argument som ofta lyfts i debatten i England och Wales. – Att påstå att någon kan skilja rätt från fel vid tio års ålder är väldigt svårt att hitta stöd för i forskningen. Det handlar också om vilken roll rättssystemet ska ha. Ska det vara ett system för att straffa – särskilt de svagaste – eller ett system där man hjälper dem som har gjort något fel? Måste utredas grundligt Anthony Charles har följt diskussionen i Sverige och menar att det finns skäl att gå försiktigt fram. – Den svenska regeringen borde vara väldigt försiktig innan den inför ny lagstiftning. Det finns potentiellt betydande negativa konsekvenser med att sänka straffbarhetsåldern. Sverige har en stolt historia av att samarbeta med FN:s barnrättskommitté och att göra mer än vad som förväntas internationellt. Att backa från det vore oklokt, säger Charles. Han menar även att det måste utredas grundligt huruvida rättssystemet verkligen är bäst lämpat för att ge unga lagöverträdare rätt stöd. – Det vi överväger här är att skicka barn till institutioner som de inte måste ha kontakt med och att de dessutom ska finnas i ett brottsregister. Är det inte då bättre, som barnrättskommittén skulle säga, att barn avleds från rättssystemet och i stället får lämpliga stödåtgärder?