Sofie och Malin växte upp sida vid sida, delade vardag, drömmar och framtidsplaner. De såg sig själva som ett ”vi” oskiljaktiga sedan födseln. När Malin vid 21 års ålder fick en aggressiv cancerdiagnos förändrades allt. Symtomen hade kommit smygande, men beskedet kom som ett slag. Bara åtta månader senare gick Malin bort. – Hon var min största trygghet. Den som alltid tog hand om mig. Att hon försvann var som att hela världen förlorade sin balans, säger Sofie. ”Man förlorar en del av sig själv” Efter systerns död följde en tid av förnekelse och overklighetskänsla. Psykiatern och suicidforskaren Ullakarin Nyberg bekräftar att sorgen efter enäggstvillingar ofta blir särskilt intensiv. – Man förlorar en del av sig själv. Många beskriver det som att bli amputerad. Tvillingar har ofta ett starkt vi-perspektiv, så hela vardagen blir en påminnelse om förlusten, säger hon. För Sofie blev sorgen också en identitetskris. – Jag visste inget annat än vi:et. Sen ska man lära känna sig själv utan det. Det var som en fantomkänsla som att en del av mig fortfarande fanns kvar hos henne. Att hantera skuld och saknad Tiden efter Malins död präglades av skuld och krav. Sofie beskriver en press att ”leverera på livet” – och en känsla av att systern hade gjort det bättre. – Jag tänkte ofta att hon hade gjort allting bättre än jag. Varför var det just jag som fick leva? Att skriva blev ett sätt att bearbeta sorgen. Så småningom valde hon att lämna hemstaden för att skapa ett nytt liv. – Det var fint att få komma och vara jag, och få dela det jag gått igenom med någon som inte kände henne. Det var en viktig del av min läkning. ”Livet runt sorgen har växt sig större” Med tiden har Sofie hittat sätt att leva med saknaden utan att den försvunnit. – Sorgen har inte blivit mindre. Det är snarare så att livet runt sorgen har växt sig större. Den finns alltid där, men den får ta olika form nu, säger hon. Att prata med barn om döden I dag har Sofie två döttrar och pratar ofta med dem om moster Malin. – De vet att Malin finns i himlen. Hon är en stor del av mig, så det känns viktigt att de får veta vem hon var. Ullakarin Nyberg betonar vikten av att inkludera barn i samtal om döden. – Barn ska få vara delaktiga. Man behöver inte berätta allt, men allt man säger ska vara sant. Låt barnens frågor styra de frågar i takt med vad de orkar ta in. En ny trygghet I dag har Sofie hittat en ny trygghet i sin familj, men saknaden finns kvar. – Jag är så glad att jag fick ha henne, även om jag önskat att ha henne alltid. Men nu blev livet på det här sättet, säger Sofie Cammerö.