Rama åker upp och ned i hissen på sjukhuset Specialty i Amman i Jordanien. Hon har bara varit här i två veckor men hittar redan på det enorma sjukhuset. – Hit kan jag komma och få dialys utan allt oväsen av bomber, flygplan och helikoptrar, säger hon med bestämd röst. Hon är ett av få barn som evakuerats från Gaza för vård. Just nu menar flera olika organisationer att mellan 18-20 000 patienter behöver lämna Gazaremsan för att få bättre vård. Förra måndagen öppnades Rafah-gränsen mellan Gaza och Egypten och många hoppades kunna få åka till ett bättre sjukhus utanför Gaza. Men processen är både långsam och krånglig, vilket har gjort att endast runt 100 patienter plus deras anhöriga kunnat lämna på drygt en vecka. De patienter som finns i Amman har åkt via Kerem Shalom-övergången, genom Israel till Jordanien. – Processen är oerhört långsam, svår och omständlig. Kungen i Jordanien har sagt att vi ska hjälpa 2 000 barn men hittills har vi bara lyckats få ut 650 barn. Jag är rädd att många dör för att väntan är så lång, säger Fawzi Al-Hammouri läkare Specialty sjukhuset. Krigsskador och lång väntan De patienter som kommit till Amman är en blandning av barn med krigsskador, cancer eller som behöver invärtesmedicin. Inne på sjukgymnastiken möter vi systrarna Sarah, 15 och Saraa, 17. De skadades båda svårt när huset föll över dem efter en bombattack i norra Gaza. Saraa skadades i knäna och opererades i Gaza och kan nu gå förhållandevis bra. Men Sarah som skadade nacken och ryggraden kunde inte få hjälp på plats. – Jag kunde varken röra armar eller ben. Men det tog 6 månader innan jag kunde evakueras från Gaza. Här i Amman opererade de mig och genom fysioterapi har jag fått tillbaka en del av mina krafter, säger hon. Båda systrarna studerar på distans och vill bli läkare och fysioterapeut. – Efter vad vi varit med om vill vi använda får erfarenhet till att hjälpa andra, säger Saraa. 10-åriga Rama kommer troligen stanna länge i Amman. Såväl hennes mamma som morbröder har försökt donera sin njure men ingen har matchat. – Hennes pappa hade samma blodtyp, så det hade kanske gått men han dog för 1,5 år sedan, säger Ramas mamma. Så nu återstår att vänta på en lämplig donator. Rama säger bestämt att hon inte vill få dialys länge till. Den gör henne snurrig och illamående. – Jag hoppas att någon kan donera en njure så att jag blir frisk. Det är allt jag vill, säger hon.