M samlas för att peppa – och inte tänka på det som stör

Favoritargumentet ”på min sida är vi överens” kontrasterar Ulf Kristersson frekvent mot att de rödgröna inte har presenterat ett samlat regeringsalternativ. L:s och M:s synkroniserade öppningar till den yttersta enigheten, att låta Sverigedemokraterna sitta med i regering, har dock inte bitit i opinionen. I mätningarna har oppositionen fortsatt sju, åtta procents övertag. Och själva är M kvar en, två procent bakom SD. Nu tvingas Kristersson dessutom hantera att Jimmie Åkessons parti vält riksdagens kvittningssystem. Osäkrare voteringar Oppositionen har svårt att hitta ord för förtroendeskadan, samtidigt som kvittningskrisen riskerar att slå tillbaka mot ett annat av Kristerssons favoritargument. Att partierna på hans sida ”kan få saker gjorda”. Plötsligt blev de reformer, lagförslag och den vårbudget som återstår att röstas igenom mer osäkra. Rentav sårbara för tillbakakakor, efter Kristerssons återkommande påpekande att Socialdemokraterna under sina senaste regeringsår inte lyckades få igenom alla sina budgetar. Som bevis på Magdalena Anderssons regeringsoduglighet. Med Tysklands förbundskansler Friedrich Merzs prestigebesök på Sverigemötet kan Kristersson å andra sidan sola sig i internationell glans av en av dem som nu vill ta på sig en ledarroll för Europa. Tänk om…? Att kristdemokraten Merz inrikespolitiskt efter ett år i koalitionen med Tysklands socialdemokrater har katastrofala förtroendesiffror bland tyskarna lär dock ges mindre uppmärksamhet. Kristersson säger sig ju själv inte ens läsa mätningar. De som gäller Sverige kan dock väcka frågor som inte lär vara peppiga nog för mötet i Stockholm. Vad händer med Tidöprojektet ifall partierna faktiskt inte vinner valet? Skulle Moderaterna då betrakta det som länge var ett känsligt närmande till SD, och som Kristersson blivit det främsta förkroppsligandet av, som ett historiskt misstag? Även om Kristersson är Åkessons statsministerkandidat blir oppositioner, vilket inte minst nuvarande mandatperiod visat och Kristersson själv gärna anklagande påpekar, ofta något lösare sammansatta grupperingar. På den sidan blir det också svårare att förhandla bort det faktum att ledaren för det största partiet också uppfattas som oppositionsledare. Skulle moderaten kunna underordna sig det? Eller snarare tacka för sig?

Go to News Site