TV4 Nyheterna
Vårdrapporten 2026 från Frisk & fri, riksföreningen för ätstörningar, visar att 65 procent av personer med ätstörning uppger att de tränar tvångsmässigt. Dock saknas nationella riktlinjer för hur vården ska bedöma och behandla problemet, vilket gör att det ofta förbises. –En majoritet lyfter att de aldrig har fått hjälp för sitt förhållande till träning, just för den här tvångsmässiga träningen. Förhållandet till träning övergår till att bli någonting osunt – ett sätt att hantera jobbiga tankar och känslor, säger Sofia Selenius, utbildningsansvarig på Frisk & fri. ”Träningen blev ett belöningssystem” Filip Lundberg, 25 år, berättar om sina egna erfarenheter av tvångsmässig träning i samband med ätstörning. När han började gymnasiet och elitsatsade på badminton blev träningen ett sätt att hantera prestationskrav och dålig självkänsla. – Jag ville bli smalare och mer vältränad. Träningen blev bara mer och mer och blev ett belöningssystem för att få äta, säger Filip Lundberg. När Filip sökte hjälp upplevde han att vården fokuserade främst på maten, medan träningen ofta sågs som en biprodukt. Till slut blev det för svårt att parera problematiken i vardagen, och badminton, som han älskade, fick han sluta med. – Det blev till slut att jag fick sluta och vara ifrån det ett tag. Behov av ökad kunskap och stöd Både Sofia Selenius och Filip Lundberg menar att det är viktigt att lyfta att tvångsmässig träning kan drabba alla, oavsett kön eller ålder. De efterlyser mer stöd till både drabbade och anhöriga – och att vården måste bli bättre på att se hela problematiken. – Vi vet att tvångsmässig träning är det vanligaste symtomet idag hos personer med ätstörningar men att det också saknas tydliga riktlinjer för hur det här ska behandlas, säger Sofia Selenius. Idag är Filip Lundberg frisk och har hittat tillbaka till glädjen i träningen. –Nu tränar jag inte för att jag mår dåligt eller för att jag känner att jag måste, bara för att det är bra för mig, säger Filip Lundberg.
Go to News Site