TV4 Nyheterna
Vi kan rabbla undanflykter bäst vi vill. En träningsmatch. Inte den bästa startelvan. Potter ny som förbundskapten. En bortamatch. Norge har spelat ihop i över fem år. Ändå var det pinsamt att följa de första 45 minuterna ur svensk synvinkel och att det stannade vid 3-1 till Norge var smickrande. Visst, det blev något snäpp bättre efter pausen och framför allt Alexander Isaks reducering var en viktig signal om att han var tillbaka. Han fick en fin passning av Mattias Svanberg och så som han vände bort backarna innan han böjde in avslutet i buren. Lite heder i varje fall. Siffror i underkant För det var svårt att förstå att det stannade vid 3-1 till Norge sett till lekfullheten, kreativiteten, viljan och drivet som hemmalaget visade och det trots att man bytte alla utespelare efter en dryg timme. Det norska fotbollslandslaget var annars bättre i allt. Verkligen i allt och det går att förstå om några av de svenska spelarna skämdes när slutsignalen gick. Hur är det möjligt att uppträda så här svagt och lamt? Graham Potter har fram till midnatt att rapportera in den svenska VM-truppen och det måste ha fladdrat förbi honom att han kanske kan göra en del skiften. Inga vunna dueller. Inga vunna andrabollar. Ingen riktig press på motståndarna. Knappt några skapade chanser. Norge kunde alldeles för enkelt skapa målchans på målchans och inte ens tio minuter var spelade innan Jörgen Strand Larsen nickstyrde in Julian Ryersons avslut bakom Jacob Widell Zetterström. Kamerorna zoomade in på en ledig Erling Haaland som satte och vevade med näven som om han var på nattklubb i Marbella. Slapp Haaland och Ödegaard Det var också en påminnelse om att Norge kommit till spel utan två av lagets bästa spelare. Ingen Haaland. Ingen Martin Ödegaard. Vad hade hänt om de varit med på planen? Några minuter senare var det nära 2-0 och det svenska försvaret uppträdde som om de träffats på Oslo centralstation en timme före avsparken. Minst sagt oorganiserat. Antonio Nusa är förvisso en mycket skicklig spelare, men lättheten som han placerade in 2-0 efter att enkelt ha klivit förbi Gustaf Lagerbielke var skakande. Egentligen hade jag velat se Graham Potter reagera på något sätt. Eller någon i det svenska laget. Att man skulle ha smällt på en motståndare, men inte ens det skedde. Klart att det är bättre att bli kölhalat på Ullevål i Oslo i en träningsmatch några veckor före VM-premiären än mot Tunisien. Ändå är det svårt att förstå att delar av laget som slet mot Ukraina och Polen och tog Sverige till VM kan uppträda så här likgiltigt. Som om om det inte betydde någonting. Den norska publiken stämde redan efter 1-0 upp i sången “Vi är bäst i Norden, vi är bäst i Norden, vi är bäst i Norden”. Sedan följde “Lillebror, lillebror, lillebror.” Ja, det var gott om hån och det är fullt förståeligt att de tar chansen att njuta av ännu en storseger mot Sverige och att de lekte med det som historiskt är storebrodern. Det var överraskande att Sverige uppträdde så svagt. Både som lag och individuellt. Ändå fanns det en del spelare som fick chansen mot Norge och som med en stark insats kunnat närma sig startelvan och göra det jobbigare för förbundskapten Graham Potter. I stället kan man konstatera att förbundskaptenens uppdrag att välja spelare blev lättare. Rätt många ur den svenska startelvan hamnade längre bort från speltid. Daniel Svensson, Eric Smith och Herman Johansson var brutalt svaga och föll i Potters rankning. Målvakten Jacob Widell Zetterström gjorde några parader men också alldeles för många bleka ingripanden och insatsen stärkte bara Kristoffer Nordfeldt och Viktor Johansson. Mittfältstrion Yasin Ayari, Jesper Karlström och Lucas Bergvall gick inte att känna igen. Inte heller Isak Hien och Gustaf Lagerbielke som var två av de tre mittbackarna från start. Sju byten efter pausen stoppade den värsta blödningen, men det var en enorm klasskillnad mellan landslagen. Omskakande för Sverige, minst sagt. Klart att Graham Potter måste peka på att Isak skickade in en reducering och samspelet mellan Victor Nilsson Lindelöf och Sebastian Nanasi så när innebar 3-2, men reserven var då offside. Visst, Norge fick också ett mål bortdömt av VAR efter offside. Ändå var det talande att Isaks reducering gav en boost och det får man ta från svensk sida trots att det var Norges B-elva som fanns på plan. Kan inte ge upp Inför VM 1990 hade Sverige i slutet av april slagit Wales med borta med 4-2 efter två mål av Tomas Brolin. Några dagar före avfärden till Italien stod Anders Limpar för show på Råsunda när han gjorde mål och hade tre assist i en seger med 6-0 mot Finland. Förväntningarna byggdes upp, men tre förluster senare var det över. Därmed ska man inte ge upp efter en storförlust, men det är givet att den här förnedringen sätter sig i huvudet på en hel del spelare. Det är uppenbart att bara en svensk samlad defensiv kombinerat med två vassa offensiva krafter i Viktor Gyökeres och Alexander Isak kan ge VM-hopp. Ingen ska inbilla sig något annat. Sveriges första VM-genrep var riktigt, riktigt svagt. Man behöver studsa tillbaka mot Grekland som är ett betydligt svagare motstånd. Parallellt behöver man inse att Norge är långt före Sverige som lag och att man även har bättre spelare. Graham Potter får en styv uppgift i att pumpa hopp och mod i landslaget efter det här och få spelarna att inse att i VM måste man tillbaka till inställningen man hade mot Ukraina och Polen.
Go to News Site