Add source Login
Blev hemskickad från psykakuten – ställde sig på tågspår

Blev hemskickad från psykakuten – ställde sig på tågspår

Kvinnan i fråga lider av förlossningsdepression och besökte för en tid sedan en kurator på allmänpsykiatriska öppenvårdsmottagningen på Universitetssjukhuset Örebro. Under mötet uppgav kvinnan att hon hade ett försämrat mående och att hon hade svårt att se en väg framåt. Enligt anmälan till Ivo ska kvinnan dessutom ha uttryckt en vilja att ta sitt liv. Eftersom läget bedömdes allvarligt tog kuratorn tog med kvinnan till sjukhusets psykiatriska akutmottagning för inläggning. Men läkaren på akutmottagning gjorde en annan bedömning och skickade istället hem kvinnan med medicinering. Kvinnan rekommenderades att återkomma fyra dagar senare. Men mindre en ett dygn efter att hon blivit hemskickad stod kvinnan på ett tågspår i vad som beskrivs som ett suicidförsök. Hon avbröt dock det hela, men försökte ta sitt liv igen senare samma dag genom att dricka 2,5 deciliter salpetersyra. Hade kunnat förhindra suicidförsöken Efter självmordsförsöken lades kvinnan först in på intensivvårdsavdelning och senare på psykiatrisk vårdavdelning. Kvinnans läge blev ”markant bättre” på knappt en vecka. Nu är hon utskriven och har fortsatt kontakt med öppenvården. I anmälan till Ivo slår sjukhusets chefläkare fast att man kunnat förhindra de två senare suicidförsöken ”genom att ha gjort en direkt inläggning från öppenvård till vårdavdelning”. Det framgår att sådana rutiner visserligen redan finns, men att den gängse hanteringen ”har varit att gå till psykiatrisk akutmottagning och därifrån göra inläggningen”. ”Hade patientens läkare i öppenvården fått kännedom om patientens försämrade mående och kunnat göra en direktinläggning hade de två senare suicidförsöken troligtvis förhindrats”, skriver chefläkaren. För att hindra att liknande saker sker har sjukhuset nu beslutat att genomföra en rad åtgärder, däribland hur läkargruppen ska agera kring om- och avbokningar av andra patienter om läkarna behövs i akutinsatser som denna.

Motorsågar är hans passion – Emil har runt 150 i samlingen

Motorsågar är hans passion – Emil har runt 150 i samlingen

Intresset för motorsågar väcktes redan i barndomen, när Emil besökte sin morbror som samlade på sågar. Redan som liten fascinerades han av ljudet och känslan när maskinerna startades. – Varenda gång jag kom hem till honom ville jag höra på hans motorsågar. Det var ett sånt härligt ljud i dem, berättar Emil. Visar upp samlingen för besökare I dag har Emil Lundin byggt upp en imponerande samling, där varje såg har sin egen historia. Han håller även uppvisningar hemma i Svinnö utanför Hedemora, där besökare får se sågarna och ställa frågor. Barn är ofta nyfikna på vad sågarna heter och hur de fungerar, och Emil delar gärna med sig av sin kunskap. – Jag har en stock som jag sågar i och brukar starta lite olika sågar för folk. Det är roligt att se intresset, särskilt bland barnen, säger han. Favoriten: En 125-kubikare Bland de många motorsågarna har Emil en särskild favorit, en modell med hela 125 kubiks slagvolym. – Det är som en mopedcylinder, mycket kraft och ett mäktigt ljud, säger han. Motorsågarna är inte bara en hobby för Emil, utan också ett sätt att möta andra med liknande intresse. Även om inte alla sågar alltid startar på första försöket, är passionen för maskinerna tydlig. – Man får ta sig upp till Hedemora om man ska lyssna på dem på riktigt, konstaterar han.

Thomas, 34, överlevde massakern: ”Jag kände lukten av kulor”

Thomas, 34, överlevde massakern: ”Jag kände lukten av kulor”

På torsdagen organiseras konserter, utställningar och minnesceremonier över hela Frankrike för att hedra offren i det värsta attentatet i landet sedan andra världskriget. Det har gått tio år sedan 130 människor dödades och över 300 skadades i attentaten i centrala Paris och i förorten Saint-Denis. Lågstadieläraren Thomas Smette var 24 år när han gick på konsert den 13 november 2015. Runt 1 500 andra befann sig också där inne, när rockbandet Eagles of Death Metal spelade. Plötsligt hörde han vad han trodde var smällare. – Jag såg folk som skrek, som blev nedskjutna. Kroppar på marken. Jag hörde ljudet från Kalashnikovs, jag kände lukten av kulor, berättar Thomas Smette i dokumentären ”Jag överlevde Bataclan”. Lyckades fly till lägenhet Han hamnade på marken och såg de tre svartklädda terroristerna. – Plötsligt märkte jag något på min hand, det var en varm vätska… Jag tror att det var blod. Det var i det ögonblicket jag sa till mig själv: ”jag vill leva”. Han lyckades fly upp till en lägenhet som låg ovanför konsertsalen, innan polisen stormade byggnaden. Det har tagit år av terapi att bearbeta traumat. Att han engagerat sig i en överlevandeförening har också hjälpt. Gruppen spelade en nyckelrroll i den historiska rättegången mot Salah Abdeslam, den enda överlevande gärningsmannen som dömdes till livstids fängelse 2022. Föreningar kommer upplösas Nu på tioårsdagen kommer föreningen upplösas. De överlevande vill gradvis lämna offerrollen bakom sig. – Tioårsdagen blir lite som att vända blad på något sätt, säger Thomas Smette. Han tillhör den så kallade ”Bataclan-generationen”, en grupp med unga överlevande vars hela liv påverkats av det fruktansvärda som hände. – Efter attentatet kände jag mig som en levande död. I dag känner jag mig mer som en ”över-levare” – i den meningen att ordet överlevare betyder något mer. Jag kallar det ”livets mani”, jag kan ge min omgivning hur mycket energi som helst utan att det tar slut, säger Thomas Smette.